itwillnothappenhere

Ian visste att livet inte var till för honom, och hade länge letat efter någonting annat. Men när han en sen novemberkväll stod på Västerbron beredd att hoppa, dök en ung man upp med en lösning.

”Du där. Hoppa inte, livet är fint. Kan vara fint.” sa han bara och sedan var Ians öde ett faktum.

Ian står vid handfatet, sköljer bort allt som är. Ingenting är helt, allt är mer eller mindre trasigt.

En röst i huvudet, som först knappt hörs, men som blir starkare och starkare och till slut skriker.

Tänker tillbaka på gårdagen, och han minns, han minns varje sekund från igår, då han satt på plattan och stack en arm åt gången. Han minns vem han såg gå förbi, han minns att det var hans bror Jonatan och han minns blicken han fick. Inte arg, inte hatisk – rädd. För att det var upp till honom nu, Ians liv låg i Jonatans händer. Och han minns hur Jonatan hade lyft upp honom och burit honom enda hem till Hornsgatan.

DITT JÄVLA AS.

”Ian, kom ut nu. Jag måste prata med dig, morsan kommer för fan hem snart” mumlar Jonatan utanför dörren.

Ian öppnar och går förbi honom, lyfter inte blicken från golvet.

”Det var sista gången, right? Sista jävla gången? Jag kan inte ta hand om dig mer, fattar du inte det? Jag kan för fan inte ens ta hand om mig själv” säger Jonatan med gråten i halsen och Ian känner hur allt brister.

”Förlåt. Jag kanske borde...” viskar han men Jonatan bara suckar och säger:

”Du är 16 år, du har hela livet framför dig. Förstör det inte”.

Sedan lämnar han honom där i hallen, med de vita taperna och det grå golvet och plötsligt är tystnaden det enda som finns kvar.

Det är kväll och Ian sitter i en trappuppgång som luktar kiss och rök.

Han har ett val nu, att gå vidare, att stå emot. Att rädda sig och sin bror från att gå under. Eller att inte göra det.

Magvärken mörkret spelet livet döden kärleken natten väntan förväntan nej nej det håller inte.

Demonerna är här för att stanna, och ett stick mer eller mindre, en risk mer eller mindre, vad gör det? Kommer det någonsin spela någon som helst roll?

Nej, en arm åt gången. Livet är en längtan.

Ian skakar som en epileptiker och fryser som aldrig förr när han ännu en gång vaknar i den vita sängen i det vita rummet i den vita lägenheten där hans bror bor.

Drogerna håller på att gå ur honom och allting är precis som det brukar vara och kanske borde vara förutom att han skakar så mycket att han ramlar ner från sängen och där just där ändras allting faller samman tar slut nej åh nej helvete.

Var är Jonatan?

Och han skyndar sig in i badrummet och ja han har rätt.

Där, därinne ligger hans bror livlös, och det finns inga tvivel om att det är av en överdos.

Jo nej inte gråta nu bara försöka förstå inte dra några förhastade slutsatser men det är min bror som ligger där jag måste ju få gråta men NEEEEEEEEEEEEEJ.

Ian ringer polisen men lämnar lägenheten utan att låsa den, och går ut. Går den vanliga vägen ner mot vattnet, och luften har blivit svårare att andas.

Han sparkar av sig sina svarta converse och skyndar sig ner mot havet.

Atmosfären som papper en stund.

Plötsligt tystnar alla tankar och slutet skulle kan vara just precis nu. Han skulle kunna gå ut i havet och stanna där för alltid. Han förtjänar inte att leva, det vet han.

Han tar av sig sin svarta skjorta, som luktar av hans förflutna. Skrynklar ihop den, kastar den ut i havet. Ser hur den sjunker.

Lord knows it would be the first time.

Och så vänder han hem igen.