skulle skriva en novell i svenskan hehe
Ian visste att livet inte var till för honom, och hade länge letat efter någonting annat. Men när han en sen novemberkväll stod på Västerbron beredd att hoppa, dök en ung man upp med en lösning.
”Du där. Hoppa inte, livet är fint. Kan vara fint.” sa han bara och sedan var Ians öde ett faktum.
Ian står vid handfatet, sköljer bort allt som är. Ingenting är helt, allt är mer eller mindre trasigt.
En röst i huvudet, som först knappt hörs, men som blir starkare och starkare och till slut skriker.
Tänker tillbaka på gårdagen, och han minns, han minns varje sekund från igår, då han satt på plattan och stack en arm åt gången. Han minns vem han såg gå förbi, han minns att det var hans bror Jonatan och han minns blicken han fick. Inte arg, inte hatisk – rädd. För att det var upp till honom nu, Ians liv låg i Jonatans händer. Och han minns hur Jonatan hade lyft upp honom och burit honom enda hem till Hornsgatan.
DITT JÄVLA AS.
”Ian, kom ut nu. Jag måste prata med dig, morsan kommer för fan hem snart” mumlar Jonatan utanför dörren.
Ian öppnar och går förbi honom, lyfter inte blicken från golvet.
”Det var sista gången, right? Sista jävla gången? Jag kan inte ta hand om dig mer, fattar du inte det? Jag kan för fan inte ens ta hand om mig själv” säger Jonatan med gråten i halsen och Ian känner hur allt brister.
”Förlåt. Jag kanske borde...” viskar han men Jonatan bara suckar och säger:
”Du är 16 år, du har hela livet framför dig. Förstör det inte”.
Sedan lämnar han honom där i hallen, med de vita taperna och det grå golvet och plötsligt är tystnaden det enda som finns kvar.
Det är kväll och Ian sitter i en trappuppgång som luktar kiss och rök.
Han har ett val nu, att gå vidare, att stå emot. Att rädda sig och sin bror från att gå under. Eller att inte göra det.
Magvärken mörkret spelet livet döden kärleken natten väntan förväntan nej nej det håller inte.
Demonerna är här för att stanna, och ett stick mer eller mindre, en risk mer eller mindre, vad gör det? Kommer det någonsin spela någon som helst roll?
Nej, en arm åt gången. Livet är en längtan.
Ian skakar som en epileptiker och fryser som aldrig förr när han ännu en gång vaknar i den vita sängen i det vita rummet i den vita lägenheten där hans bror bor.
Drogerna håller på att gå ur honom och allting är precis som det brukar vara och kanske borde vara förutom att han skakar så mycket att han ramlar ner från sängen och där just där ändras allting faller samman tar slut nej åh nej helvete.
Var är Jonatan?
Och han skyndar sig in i badrummet och ja han har rätt.
Där, därinne ligger hans bror livlös, och det finns inga tvivel om att det är av en överdos.
Jo nej inte gråta nu bara försöka förstå inte dra några förhastade slutsatser men det är min bror som ligger där jag måste ju få gråta men NEEEEEEEEEEEEEJ.
Ian ringer polisen men lämnar lägenheten utan att låsa den, och går ut. Går den vanliga vägen ner mot vattnet, och luften har blivit svårare att andas.
Han sparkar av sig sina svarta converse och skyndar sig ner mot havet.
Atmosfären som papper en stund.
Plötsligt tystnar alla tankar och slutet skulle kan vara just precis nu. Han skulle kunna gå ut i havet och stanna där för alltid. Han förtjänar inte att leva, det vet han.
Han tar av sig sin svarta skjorta, som luktar av hans förflutna. Skrynklar ihop den, kastar den ut i havet. Ser hur den sjunker.
Lord knows it would be the first time.
Och så vänder han hem igen.
Ice cream van
Mycket mer finns egentligen inte att säga.
Glasvegas var det finaste jag någonsin har upplevt. Knappt en timme så full av känslor att jag kunde spruckit.
Here we here we here we fucking go, det var de finaste sekunderna i mitt liv.
Och Ice Cream Van. Jag grät som jag trodde.
There's a storm on the horizon.
Och James älskar Sverige, det sa han!
Glass. Från och med nu är Vaniljglass min favorit.
Åh.
Jag vet inte vad jag ska säga.
Förutom att skolan tar död på mig (DET ÄR DEN DÄR JÄVLA IDIOTEN JAN BJÖRKLUNDS FEL!!) så är det väl okej med mig. Jag går numera på toa minst en gång i kvarten. Ja.
It's my own cheating heart that makes me cry.
Stjärnfallet.
Det var totally underbart.
Gick upp vid halv tio för att se den sista halvtimmen av Sommarlovsmorgon, och kom på att jag är kär i Nic Schröder. Efter det var det Arthur, ARTHUR! Som jag inte sett på hur länge som helst. Helt fantastiskt barnprogram.
Vid 12 åkte jag och Elin in till stan. Först letade vi i en halvtimme efter en randig herr-tröja på H&M. Vi hittade ingen, så det fick bli en tjejmodell. Den var i alla fall fin.
Vi hamnade på kungsportsplatsen där det var trevligt med någon läskig komiker. Vi gick efter ett tag.
Vi skickade vykort. Haha. Om ni får ett anonymt vykort med en gris på så kan jag i alla fall säga att vi är oskyldiga. Host.
Elin såg att flera barn hade en sån där uppblåsbar hammare, och ville leta reda på var de fått dem i från. Så vi hamnade på barnkalaset. NEJMEN OJ. Vi vann varsin kexchoklad-duk!
Dennis var dum. Han hittade inte till stället där mamma skulle spela sin barnteater, så jag och Elin fick leta runt i halva stan. Sen visade det sig att han redan hade gått dit. Snällt!
Jaja. Sen åkte Elin hem. Då gick jag bort till scenen där Mackan skulle spela fyra timmar senare. Detektivbyrån spelade då! De är faktiskt helt underbara. Dessutom hade basisten (om jag minns rätt) en Broder Daniel-tröja!
Sen trängde jag mig fram och hamnade på andra raden. Jaja, det är ju bättre än längst bak. Tre och en halv timme senare kom mannen vi alla (eller de flesta, i alla fall) hade längtat efter ut på scen: Markus Krunegård.
Han inledde med Se På Mig Nu, Vad Tycker Du? och allt var så fint, jag var galnast av alla och skämdes av att höra min egen röst skrika ut orden. Min mobil hade lagt av precis innan så det blev inga kort. Stackars Hanna. Men det var jättefint, verkligen.
Speciellt när Markus frågade hur många som hade en finsk mamma och nästan alla räckte upp handen (inklusive jag, min mamma är skånsk). Självklart var det Hjälp han skulle spela då. Finfint.
På Samma Nätter Väntar Alla grät jag. Jag är en tönt. Stjärnfallet fick avsluta.
Idag ska jag träffa min Kiko, min jeansjacka, min Pansy. Puss.
Jag kan inte hjälpa det.
Så i morgon är det ju Markus Krunegård/Kyrkogård/Kukegård. Tänkte köa några timmar innan, hade varit kul att stå långt fram. Pinsamt nog blir det första Markus-konserten för mig. Menmen.
Sen på torsdag börjar WoW lite smått, min jeansjacka kommer och vi ska se Bob Hund och hämta ut festival-armbanden (Och tyvärr så måste jag visa mitt extremt fula pass då jag hade mittbena och elefantöron). På fredag är äntligen dagen jag väntat på så länge, då jag ska få se Glasvegas för första gången. Åh så underbart. På lördag är det Florence Valentin. Världens just nu bästa band. Hela jag är full av längtan. Jag tänker inte tänka på allt det där med att det är skola när Way Out West är över, för det får vi ta då.
Hela världen är så underbar när man är korkad tom och glad.
Saknad
Vad ska man säga?
Bilen brinner.
Jag har som sagt oerhört dåligt samvete för att jag aldrig gör någonting nu för tiden.
Jag funderar på att gå med i Ung Vänster eller något sådant... Ja.
Annars händer det inte så mycket här hemma. Jag och min bror Dennis tittar på film mest hela dagarna, vilket som i och för sig är ganska trevligt.
Tänkte också meddela att jag för tillfället är kär i fyra olika personer: 
Den första är Love Antell, och honom har jag varit förälskad i ett bra tag. Och ni som inte fattar varför får faktiskt tänka efter en gång till. 
Den andra är Shanti Roney. För att han alltid får så underbara roller. Synd bara att det alltid ska sluta med att han dör. 
Den tredje är Emil Jensen. Och ni som inte vet vem det är borde ta reda på det. Och ni som vet vem det är borde förstå mig. 
Den sista är James Allan. För att han pratar skotska och för att jag ska se honom på fredag. Och för er som inte vet så är han sångare i Glasvegas.
Det är en sån dag, min sista dag.
Så fel jag hade.
Åh detta ständiga dåliga samvete. Den senaste veckan har jag suttit inne vid datorn hela dagarna.
Den enda bortförklaring jag kan komma på är att jag har lyssnat in mig på artisterna som ska spela på Way Out West, och mitt samvete mår i alla fall lite bättre av den tanken.
Sen är det den här ångesten inför skolan. Det är inte direkt som förra året, då jag nästan längtade efter att få visa upp mitt nya jag. Har jag förändrats under detta sommarlovet?
Det tvivlar jag på.
Måste man förändras?
Snart är det i alla fall Way Out West. Där nånstans börjar livet.
Livet börjar här.
Här kommer jag skriva ner mina tankar om musik, ost, choklad, pengar, politik, kärlek, ångest, och allt annat som hör livet till.
